Ingrid Dorotea Andersdotter

Av Hilmer Persson

MINNEN OCH TANKAR KRING EN GAMMAL BOPLATS

En av de mindre gårdarna i Flymen ägdes på sin tid av Håkan och Tea Andersson. Ägorna var sammanlagt cirka 50 tunnland och omfattade mark belägen såväl söder som norr om Kroksjön. Det var på den del som låg söder om sjön som bebyggelsen - inhus och ladugård - var uppförd. På denna del fanns också den odlade jorden. Gårdsarealen var frånskiftad stamfastigheten Danskefly 3:2 knappt tio år efter det laga skifte som blev klart 1859. Håkan Anderssons gård hade fått registerbeteckningen Danskefly 3:2B. Redan tidigt, knappt 25-årig förvärvade Håkan fastigheten omkring 1865 och flyttade så fort sig göra lät hit med sin första maka Gertrud född 1840. Hon avled 1886? efter cirka 20 års äktenskap och lämnade maken ensam med flera minderåriga barn. I början på 1890-talet gifte Håkan om sig med Annika Svensdotter född 1850. Hon dog i relativt unga år efter endast några års äktenskap. Håkan gifte sig för tredje gången med Dorotea "Tea" från Nättleryd i Rödeby församling.

Jag har ett svagt minne av att jag hörde att Håkans första hustru Gertrud var kommen från dåvarande Anders Jonassons gård - ovan benämnd stamfastigheten - och att skiftet av gården skedde samband med att Håkan Andersson bosatte sig i Östra Flymen som jordbrukare. Det är tänkbart att jordöverlåtelsen utgjorde Gertruds hemgift eller en del av den. Man kan förstå att amkarnas utgångsläge ändå var hårt redan vid förvärvet. De slog sig ner som nybyggare på platsen. Någon bruten jord fanns inte och inga byggnader uppförda. Det skall därtill betänkas att det förestod två-tre nödår kring 1868 och starten måste ha tett sig betänklig. Men att skifta jordarna och på detta sätt bilda nya bosättningar var på den tiden inte ovanligt. Det var mer eller mindre framtvingat på grund av den explosionsartade befolkningstillväxten som då skedde i vårt land. En lösning började dock skymta i och med att utvandringen till framför allt Nord-Amerika begynte ta fart på 1860-talet. Men för den som redan bundit sig vid ett stycke jord och därtill bildat familj var det inte lätt att bryta upp.Håkan hade dock senare prövat på Amerika men ganska omgående återvänt till sin gård i Östra Flymen.

Hur som helst blev Håkan vid sin jordlott livet igenom. Säkerligen med hårt arbete, slit och umbäranden som följd. Ett bevis härom vittnar de på platsen upplagda rösena och stenmurarna. Håkan har sannolikt, kanske med hjälp av maka och sedemera barnen, i egen regi både byggt och nyodlat på platsen. Korna fick som brukligt var på de mindre bosättningarna också bli dragare på gården. Kanske kunde en ko då och då avyttras och som ersättning en kviga på tillväxt ställas under oket. Några får och en gris och att inte förglömma hönsen var obligatoriska för livsuppehället. Förutom av vad jorden gav kunde också den närbelägna sjön lämna sin andel till bärgningen. Kanske bidrog också jakten till uppehället.

Nu är bebyggelsen helt borta och odlingen nedlagd för åtskilliga år sedan. Skogen håller på att ta igen marken den en gång förlorade. Av byggnaderna raserades och förföll bostadshuset redan på 1940-talet och ladugården hade mött sitt slutgiltliga öde tidigare.

Det upphör aldrig att förvåna mig att en så karg plats en gång kunnat ge så många personer sin bärgning. Spciala bidrag och understöd från samhället var ju då praktiskt aget obefintliga. Efter det att Håkan avlidit omkring 1930 bodde Tea och fostersonen kvar en kort tid. Sedan dessa avflyttat och bosatt sig i Fjärdsjömåla beboddes stugan kanske under ett parårs tid av fröken Inez Andersson - inte släkting med de föregående. Hon var en inåtvänd och isolerad men försynt och fridsam människa.

Naturskön i stora mått vill jag kalla den numera öde platsen, en av de vackraste ödetomterna i orten. Den är belägen på en höjd och med utsikt över ett ljust och öppet landskap mot söder. Tomten som på sin tid var familjen Håkan Anderssons boplats är idag liksom gåren i övrigt sammanlagd med grannfastigheten som ägs av sonsonen Torsten Håkansson.

Husgrunden på platsen är jämte den närmaste omgivningen inventerad och minnesmärkt 1986 av Flymens hembygdsförening.

Vid hembygdföreningens inventering 1986 uppmättes grunden till 6,7 x 4,5 meter. En på husets framsida östra långsidan, befintlig förstuga - syns inte på teckningen - var 1,5 x 1,5 meter. Den på bilden synliga utbyggnaden i sten, på husets västra sida, var bakugnen.

Hemmet

Håkan och Teas hem skilde väl inte sig så mycket från andras vid den här tiden. Där fanns en enkel heminredning och spartansk möblering. Det som påminde något om självhushållningens tid var spinnrocken och vävstolen. På väggen fanns de i nästn varje hem obligatoriska flerfärgstrycken. I detta fall var det bilder från religionens värld, den lidande Kristus har jag särskilt i minnet. Ett av de finare föremålen i möbelväg, förutom gungstolen, var väggklockan i amerikansk stil. Den var omramad av färgplanscher föreställande kungligheter, som var tidtypiskt. Håkan hade som redan nämnts varit i Amerika en kortare tid och prövat lyckan. Detta vittnande också den i hans klockkedja alltid dinglande prydnaden eller minnespengen med texten ONE DIME om. Något som vi barn alltid läste som ordet stavades. Man tyckte nog att denna berlock eller prydnad höjde bärarens status markant. Han hade ju varit i Amerika.

Vad jag som barn särskilt fäste mig vid då jag besökte Håkans - jag följde då och då med fostersonen Rune hem - var deras gamla katt. Den var i mitt tycke nästan ful och hade ett otal färger med den gula som dominerande. Håkan berättade attden hade 18 år på nacken. Det var en ansenlig ålder för en katt. Det kan dessutom anses förvånande att en katt klarat hela 18 år i en avkrok där räv och and rovdjur ständigt låg på lur. Jag minns att Håkan var mäkta stolt över sin katt vars enda lyte på gamla dar var nedsatt hörsel. Man uppfattade att familjen vårdade sin katt med ömhet och omtanke. Var årtalet 1924 gissningsvis, så skulle katten kommit till världen omkring 1906.

Och visst minns man Teas fina kakor. De hade, tyckte man, en godare smak än mors därhemma och var dessutom lite större. Förutom att man trakterades med sådana godsaker då man kom dit så hände det ganska ofte att Tea hade några av sina goda kakor med sig till oss barn då hon kom och hem till vårt. För "gosint" var Tea, det sade alltid min mor också.

När jag födde var Håkan 75 år gammal. Jag var kanske 6-7 år då han var hemma hos oss och hämtade en "mällasäck" som far haft med till kvarnen. Den var i mitt tycke inte så liten. Den stod på farstugolvet då Håkan tog den från detta läge ochmed en svung var den snabbt på axeln. Jag minns att både mor och far beundrade hans kraft och vigör den gången trots åldern som måste ha rört sig om 81-82 år. Jag glömmer inte heller den vintermössa han vid tillfället hade på sig. Den skilde sig en del från de brukliga. Kanske var det en mundering han hade lagt sig till med när han var i Amerika. Jag skulletro det.

På sjukbesök

Jag var kanske 10-11 år då jag vid ett tillfälle fick följa med far till Håkan Anderssons. Vad jag minns var det sista gången jag var dit under Håkans levnad. Visisten var nog avseddsom ett sjukbesök då Håkan låg till sängs. Hans yviga hår och det patriarkliknande skägget nästan skrämde mig. Dock måste jag som gäst och besökare gå fram och hälsa på den gamle. Håkan tog, som jag tyckte ett kraftigt tag om min hand och tycktes inte vilja släppa greppet. Han uttryckte en hälsning och några andra ord i allmänhet men uttalade också Guds välsignelse över mig och önskade mig allt gott. Så liten och så ung jag var förstod jag Håkans allvar med handlingen men jag blev också överraskad. De väggar inom vilka orden uttalades har sedan länge gått sin förgängelse till mötes men för mig är orden och minnet av händelsen lika levande. Ett oskattbart minne från Håkan vill jag tillägga.

Det talades om att Håkan, som var född 1842, i sin ungdom och krafts dagar inte alltid var att leka med. Reslig och stark spred han respekt och uppmärksamhet.

En genomgripande förändring i hans liv skedde senare då han genom en religiös väckelse i vår bygd blev omvänd och troende. Hans andliga hemvist var, enligt far, hos baptisterna som var verksamma i grannbyn Skärgöl men senare förlade sin verksamhet till Ulvasjömåla. Far talade alltid om Håkan som "andligt sinnad och omvänd". Jag minns själv - Håkan besökte oss emellanåt - hue han och far talade om andliga ting och att Håkan vid upprepade tillfällen betonade eller använde orden"det avgörande steget". Just detta uttryck var för mig då något gåtfullt men det har senare stått klart för mig att detavsåg ett fattat beslut - ett avgörande kring en omvändelse - och den upplevelsen hade den gode Håkan säkerligen erfarit.

I riksdagsman Rickard Svenssons, Rödeby år 1977 utgivna sockenkrönika benämnes åren 1865-1870 som "de svåra åren". Det var inom ramen för denna tid som Håkan och hans första maka satte bo. Själv var jag vittne till hur Håkan innan han sattesig till bords knäppte händerna och bad bordsbönen. Han var en av många som kännbart och på nära håll själv upplevt denlekamliga nöden och satte värde på det hans generation kallade Guds gåvor - bl a det dagliga brödet.

Peter hare

En annan person som vandrat över trösklarna i dett hus - är också född där - och som är värd att erinras om är Håkans son Peter. Han var känd som löpare av stora mått. Peter var väl inte så gammal när han vid sekelskiftet utvandrade till Nordamerika. Kanske var han i 25-årsåldern. Det talades i min barndom en del om Peters förmåga att löpa och springa. Vid ett tillfälle hade ett gäng pojkar från Flymen vandrat till Rödeby station för att därifrån ta tåget till Karlskrona. Möjligen var ungdomarna kallade till mönstring. Framkomna i Rödeby hade de andra i sällskapet stigit på tåget men Peter föredrog att springa till stan, kanske var det av sparsamhetsskäl. På den tiden stannade tåget visserligen på flera ställen- stationer och hållplatser. Peter lär ha startat samtidigt med att tåget avgick från Rödeby. Själv hade han naturligtvis inte gjort några uppehåll. Under löpningen hade han hunnit ifatt tåget vid varje hållplats eller anhalt. Därför kundehan i huvudsak använda banvallen som löparbana. Springande på detta sätt hann Peter lika fort till Karlskrona som tåget, berättades det. För sina prestationer i löpning blev han uppmärksammad och gick därför under namnet "Peter hare". Fritz Klasson i Östra Flymen som var född 1888 berättade i min ungdom att "Peter Haar" som han uttryckte det var en ovanligtstark löpare och berörde också nämnda händelse. Min far hade också vetskap om Peters bedrift att "springa lika fort somtåget gick".

Om de förutsättningar kring idrotten som finns idag hade varit rådande då skulle Peters namn kanske varit uppmärksammat och känt inom idrottsvärlden med specialitet på långdistans kan man förmoda. Det kan bara anas eller spekuleras i hur många förmågor av olika slag som Sverige förlorade i samband med utvandringen eller emigrationen. Det var i huvusak de starka, härdade och företagsamma som emigrerade har det sagts. Håkans son Peter var säkert en av dem.

Husgrunden

Husgrunden som jag då och då besöker och som väcker så många minnen till liv är, såväl sommar som vinter täckt av en evigt grön matta av växten som i folkmun kallas för vintergröna. På själva husgrunden spirar också de gamla växterna vi finner vid de tidigare torpen och backstugorna. Det är snöbollsblomster och den för oss äldre välkända häckspirean. Och naturligtvis saknas inte heller syrenen som envist brukar stanna kvar på de övergivna tomtplatserna och husgrunderna.

Källaren, ett 25-tal meter väster om husgrunden, är nyligen bortrationaliserad på grund av ett i och för sig nödvändigt vägbygge. Men minnet av att Håkans stoft förvarades där i avvaktan på hans sista jordafärd glömmer jag heller inte och jag hade åtminstone som ung alltid en viss respekt och aktning för denna byggnad.

De rikligt förekommande gångstigarna i omgivningen, på sin tid trampade så grundligt att den svarta jorden kom i dagen, har mer och mer försvunnit. Att de på de senaste årtiondena knappast brukats och att skog och annan växlighet har trängtsig på gör att dessa stråk idag knappast går att identifiera eller igenkänna. De är snart bara ett minne

Det förgågna

Förutom minnen och hågkomster jag har från platsen går mina tankar tillbaka i tiden och jag försöker att göra mig en bild i det förflutna: Här har byggts hem och härd. Här har jorden brutits. Här har makar förenats och barn kommit till världen. Barnen har fostrats och vuxit upp många gånger under knappa ekonomiska förhållanden och under missväxtår. Här har familjemedlemmar verkat i vardagens hårda slit och helgens korta vila i glädje och sorg. Här har vänner gästat, kommit och gått. Svår sorg har drabbat hemmet när Håkans båda första hustrur i förtid fick lämna detta jordiska tillika efterlämnande små barn. Hur sedan barnen som i ungdomens år med hälsa och framtidstro tog avsked för att söka lycka i ett nytt land och varifrån de flesta aldrig återvände samtidigt som Håkan själv blev gammal och krafterna avtog. Då Håkan var 65 årfanns knappast någon form av pensioner. Allt detta upplevde Håkan Andersson. En hård tidsepok onekligen. Men han hade säkert medvandrare i tiden som satt i samma belägenhet, om det nu var någon tröst.

Jag kan också tänka mig att dennna plats har upplåtits för de "troendes" sammankomster - stugmöten - där den i min barndom omtalade bygdepredikanten och "läsaren" bonden Erik Andersson från det närbelägna Skärgöl på smålandssidan har vittnat och predikat.

Jag anar röster från vittnesbörd och stämmor där enkla sånger ljuder, sannolikt hämtade ur den gamla sångskatten "Mose och Lammets visor" eller "Oskar Ahnfelts andeliga sånger". Kanske till ackompanjemang av nyckelharpa eller psalmodikum. Möjligen kan gitarren ha gjort sitt inträde i svenskt musikliv vid denna tid. Till bilden hör också skenet från brasan i vråspisen och det dunkla ljuset från oljelampan och stearinljusen. Ett tidstypiskt sätt att lysa upp en sådan tillvara under mörka kvällar.

Häruppe i den avlägsna skogsbygden var det fjärran till sockenkyrkan och hit nådde aldrig klangen när klockorna kallade.För "de låga små stugornas folk" som här på blekingesidan benämndes "överbyggarna" hade det respekt med sig att färdas den långa vägen till kyrkan. Hemkomna från en sådan resa, som för det fattiga folket blev en vandring, hade man avverkathela fyra mil kyrkväg. En sådan helg blev sannerligen ingen vilodag.

Denna gränsbygd hade alltså långa avstånd till sina respektive kyrkmetropoler - Augerum och Torsås. Det förvånar därför inte att frikyrkans pionjärer som förkunnade det nyandliga budskapet fann denna utpost betydelsefull för sin mission. Bygden var därtill rik på människor, i synnerhet ungdom, vilka säkert var öppna och vakna för det nytolkade evangeliet och"det glada budskapet". Men visst hörde man talas om det motstånd de troende mötte.

Att bygden delades av en läns- och sockengräns betydde inget negativt för den frikyrkliga rörelsen som till sin nybildade församling upptog medlemmar från båda sidor om gränsen. Gudsordet och dess mission tar nämligen ingen hänsyn till geografiskt upprättade gränser.

Jag kan inte undgå att se likheter och paralleller med de personer och den tidsbild son Vilhelm Moberg så verklighetstroget framställt i sitt författarskap. Och säkert skulle det med visst mått av forskning också kunna göras liknande dokunmentation och filmatisering beträffande Håkan och hans familjs levnadsöde.

Men tydligen gav all den kamp för tillvaron och den motgång Håkan upplevde - det fanns naturligtvis också glädjeämnen i tillvaron - likväl styrka och tro på framtiden. Som tidigare har nämnts så gifte sig Håkan för tredje gången med Tea ochi henne fann han säkert en godhjärtad och varmt troende hustru som alltid troget ställde upp i arbetet och sysslorna kring hem och gård.

Håkan Andersson avled 1929 och Tea var ett tiotal år änkefru innan hon cirka 85-årig avled i Rödeby socken varifrån hon en gång inflyttade. Hennes sista vilorum bereddes på kyrkogården i Rödeby. Håkans begravning skedde i Flymen där idag enson och tvenne sonsöner redan vilar i samma grav.

Rune, den yngste i familjekedjan flyttar

Rune som var den yngste i raden av de som bodde och verkade här blev sin fostermors stöd och hopp efter Håkans bortgång.Man hade väl inga ljusare framtidsvyer i sikte på gården efter dåtida förhållanden - de äldre har 1930-talets depression och lågkonjunktur i gott minne. Gården övergick till ny ägare. Rune kom ut i förvärvslivet och utbildade sig så småningom till målare. Han ingick omsider i det äkta ståndet med Ida från Tving och bosatte sig för gott i Karlskrona. Rune har också börjat komma till åren och han har idag passerat de 80 och kan se tillbaka på ett rikt och verksamt liv. Hans ättlingar har i starten haft helt andra möjligheter och villkor för studier och utbildning. De har idag förtroendeposter och tjänster inom vårt samhälle - utan att ha behövt kämpa som föregångarna eller emigrera. De nostalgiska banden finns där naturligtvis. Rune och hans närmaste har under årens lopp då och då sökt sig hitupp till platsen för barndomshemmet för att uppleva minnena kring "stenarna där barn han lekt" och bekanta sig med "barndomens ängder".

----------------------------------------------------------------------