6331 Johan Emanuel Karlsson

17 februari 1937

Springermiljonerna ha sina rätta ägare i Stubbetorp, Lösen? En släkt där man anser sig härstamma från förmögenhetens grundare. Man har också flera gånger försökt få ut det stora arvet.

Det finns som bekant en mängd personer, som anse sig vara rätta ägare till miljonförmögenheter i Amerika, men vare sig deras rätt är grundad eller inte, tycks amerikaarven ha en viss benägenhet att stanna i Amerika. För någon tid meddelades, att inte mindre än 100 miljoner kr. ligga i staden Wilmington och vänta på svensk arvtagare. Ett flertal personer, som anser sig vara rätta ägare till amerikaguldet, ha under årens lopp försökt göra sig påminta, men resultatet har alltid blivit negativt. Senast 1909 försökte ett femtiotal blekingar få ut arvet, men förgäves.

Den person som från början möjligen skulle ha varit ägare till den jord, på vilken staden Wilmington nu är belägen, och som det fortfarande gäller, hette Carl Springer, och enligt vad Blekinge läns tidning erfar finns det i Stubbetorp en släkt, som enligt traditionen skulle varit befryntad med den rätte Springer. Släkten heter nu Karlsson men för några generationer sedan hette den, enligt vad som uppgivits för B.L.T., Springer. Det gäller en man, som heter Johan Emanuel Karlsson. Dennes far hette Karl Karlsson men hans fader, alltså Johan Emanuels farfader, hette Karl Springer och var bosatt i Bromåla i Augerums socken. Enligt en tradition i släkten skall man som sagt räkna med släktskap med Carl Springer, som var den ursprunglige ägaren till den mark, som med åren blivit så värdefull. De nu levande ättlingarna till Karl Springer i Bromåla ha emellertid inte annat än traditionen att hålla sig till, men som den är gammal och verkar sannolik, är man av den uppfattningen, att man på ett eller annat sätt skall vara berättigad till det stora arvet. Personer i släkten lära upprepade gånger ha försökt få ut arvet, men som man saknat bevis för sin släktskap med den ursprunglige Carl Springer, har inte resultat nåtts.

De nu levande ättlingarna hysa följaktligen föga hopp om att kunna göra sina arvsanspråk gällande, men det finns ju alltid en möjlighet att via kyrkböcker och andra urkunder leta sig fram till sanningen. Sådant kostar emellertid mycket pengar, och resultatet är ju tvivelaktigt, i all synnerhet som man kan ta för givet att vederbörande i Amerika inte gärna släpper miljonerna ifrån sig.

Det man vet om det Springerska arvet är följande: Christoffer Springer kom något år mellan 1675 och 1680 över till Nya Sverige, som det då hette, och blev snart en av de ledande personerna i svenskkolonien och framför allt inom dess nyligen grundade kyrka.

Kyrkan fick senare en donation av Anne Stalcops, som skänkte 500 acres jord - drygt 200 hektar. Springer fick på kyrkans vägnar underteckna handlingarna. För att så snart som möjligt få jorden uppodlad och bebyggd arrenderade kyrkan ut den till olika personer, och på denna mark växte staden Wilmington upp. Staden är nu en av de största i Delaware med 110.000invånare. Det har sedan upprepade gånger gjorts gällande att Springer - vars namn ju stod på handlingarna - skulle ha varit ägare till området i stället för kyrkan. Någon klarhet har aldrig nåtts, men de amerikanska ha hävdat, att marken aldrig ägts av någon privatperson.

Av mycket att döma ser det ut som om det just skulle vara från Blekinge, som Carl Christoffer Springer på sin tid utvandrade, så finns det bara någon, som ville och kunde offra pengar på en utredning, kanske det skulle finnas någon möjlighet för de blekingska aspiranterna att göra sin eventuella rätt gällande.

----------------------------------------------------------------------

Blekinge Läns Tidning

5 mars 1937

Torpare med tretton barn pretendenten till 100 miljoner. Kanske en miljonär i skogstorp vid Lösensjön.

Hur skulle ni svara, om någon frågade er, vad ni tänkte göra med 100 miljoner?

Frågan kanske skulle förfalla en smula absurd. Men för 54-årige torparen Johan Emanuel Karlsson i Stubbetorp, Lösen, far till 13 barn mellan 34 och 6 år, är den inte alls någon överraskning. Han är nämligen huvudman för den Springerska avkomman i Blekinge och anser sig i rätt nedstigande led härstamma från den Christoffer Springer, vilken i slutet av 1600-talet kom över till Nya Sverige och där grundlade den jätteförmögenhet, som det nu är frågan om.

- Jag skulle först köpa mitt torp fritt, säger han till Blekinge Läns Tidnings medarbetare, och sedan blir det väl all någon råd med det som blir över.

Johan Emanuel Karlsson bebor ett torp långt inne i skogarna vid Lösens sjö. Det tar en god stunds promenad för att komma dit men man ångrar det inte, ty den nye miljonpretendenten bor i en så vacker trakt, att han inte kunde valt den bättre, om han redan haft pengarna till förfogande. Hans hus ligger i en glänta, där det trängs mellan en liten ladugård och en särskild lekstuga för barnen, nödvändig förr i tiden, då de flesta av dem voro små, men en smula förfallen nu, då det bara finns ett fåtal minderåriga kvar. Det märks i alla fall att det är en duktig karl, som är herre här. Johan Emanuel Karlsson är född på ett torp i närheten. Som ung gav han sig ut att tjäna - han var bara 13 år, när han var dräng på det torp, han nu innehar - men snart hade han samlat ihop tillräckligt med pengar för att slå sig ner på ett eget torp. Han arrenderade först sitt nuvarande, och sedan så småningom även det som varit hans föräldrars. Ty Johan Emanuel är släktkär, och hellre än att det skulle övergå i andras händer, tog han själv hand om det. Denna släktkärlek kostar ett dagsverke i veckan. För det torp, där han bor, betalar han 52 kr. om året i hyra. Stort är det just inte - huset rymmer inte mer än ett rum och kök- men Johan Emanuel Karlsson har aldrig klagat.

Funderat har han däremot.- Jag har länge grunnat på den här arvshistorien, talar han om. Se, det är ju så för en fattig stackare, att kan man få något av alla de här pengarna, så vill en inte vara utan, men det kostar minsann slantar att vara med på ett hörn. Och var ska en annan ta dem ifrån? Att undersöka sånt här är inte billigt. Jag vet, vad jag talar om, ska jag säga. Två gånger förut har saken varit uppe. Första gången minns jag knappast, då var jag så liten, att jag inte börjat skolan. Den andra gången var 1909, då hela släkten i gemensam trupp försökte. Jag hade två kusiner, ett par fastrar i Skåne, som var särskilt ivriga på pengarna.

- Och kan inte vi få ut pengarna, så kan inte fröken i Amerika, det kan man skriva upp. Jag vet, att jag härstammar i rakt nedstigande led från Carl Christoffer Springer, hela vår släkts tradition säger det, men jag kan dessvärre inte bevisa det. Och ändå tycker jag nästan, att miss Stidham är värre ute, ty hon kan ju inte visa, att det funnits någon med namnet Springer i hennes släkt.

Miljonarvingen in spe berättar vidare, att hans släkt ursprungligen skulle varit adlig och mycket förmögen, ehuru den senare råkade i fattigdom. En släkting till honom skulle ha varit ägare till Rödebyholm. Johan Emanuel Karlssons far, Karl Emanuel Karlsson, levde mellan 1852-1915. Hans far hette Karl Springer och var träskomakare i Bromåla. Längre tillbaka har man emellertid inte kunnat få några säkra bevis för förfädernas existens. Johan förmodar att kyrkoböckerna blivit nedgrävda eller bränts upp. I varje fall är det tydligt att namnet Springer gått i arv till hans farfar, men att hans far efter gammalt bruk lade sonändelsen till farfaderns förnamn Karl.

Även om man kunde anskaffa bevis, starka nog för att styrka härstamningen från Carl Christoffer Springer, är det dock därmed inte sagt, att man har de 100 miljonerna som i en liten ask. Carl Christoffer fick som bekant underteckna de handlingar, med vilka kyrkan mottog en donation på 500 acres jord, där sedan storstaden Wilmington växte upp. Det har sedan gjorts gällande, att Springer, vars namn ju stod på handlingarna skulle ha varit ägare till området i stället för kyrkan. Men någon klarhet härom har aldrig uppnåtts, och de amerikanska myndigheterna ha alltid hävdat att marken aldrig ägts av någon privatperson. Som man ser, blir det därför inte så lätt att få ut några pengar, även om man kan bevisa släktskapen och i övrigt ha den rätta tron.

Åtminstone den senare av dessa ingredienser har miss Stidham, den arge konkurrenten i Baltimore, och det är naturligtvis torparfamiljen i Stubbetorp inte särskilt glad för. Men man tror inte att hon har så stora utsikter att lyckas. Om hon vill bevisa släktskapsförhållandena mellan sin anfader och Tymon Stidden och Springer - de påstås t.o.m. vara samma person - måste hon skaffa bevis från Sverige, och till den ändan har hon skrivit till statsministern själv om hjälp. Inte ens han har kunnat skaffa henne de önskade bevisen. Enligt miss Stidhams uppgifter skulle Tymon Stidden ha utvandrat frånsundsvallstrakten, troligen byn Hammal, men ifrågavarande kyrkoböcker därifrån lär ha blivit nedgrävda och ha sedan aldrig återfunnits.

Det är tydligen samma olycksöde som gör att också Johan Emanuel Karlsson står och stampar på samma punkt med sina efterforskningar. Både han och Per Albin få troligen lika svårt att komma vidare. Men de ha antagligen åtskilligt annat att tänka på, båda två. Man sköter inte två torp och mättar 13 barn genom att söka efter väl gömda kyrkoböcker. Arbetets evangelium har Johan Emanuel Karlsson fått lära sig i sina dar, och han har också lärt ut det till sina söner. Flera av dessa ha nu platser, där de få tillfälle att omsätta lärdomarna i praktiken. En annan, en 25-åring har återkommit från Amerika, där han vistats i fyra år, inte för att leta spår efter sin anfader utan för att arbeta.

Den mystiske stamfadern och hans pengar ha dock alltid varit medelpunkten för släktens intresse. I det gamla torpstället finns och har länge funnits en bok, som åtminstone dokumenterar invånarnas intresse för frågan. Det är standardverket Svenskarna i Amerika och särskilt ha det ställe utmärkts, som handlar om stamfadern Carl Springer. - - - Brevet (en bön till Sverige om hjälp) hade formulerats av Carl Springer, som Acrelius benämnes som den skickligaste i att läsa och skriva och som blev förordnad till domare bland svenskarna i Kristina. Det var undertecknat av 30 personer och bad om präster och följande tryckalster: 12 biblar, 3 band predikotexter, 42 handböcker o.s.v.

- Tre är ju alla goda gånger, säger hundramiljonerstorparen och slår i denna släktens tröstebok, och den här gången tycker jag vi borde lyckas. Om bara någon ville hjälpa oss.

----------------------------------------------------------------------

Blekinge Läns Tidning

16 mars 1937

Springers släkt bildar förening, gör UD frågor.

Torparen i Lösen fick många tiggarbrev, ett på 15.000.

Sammanträde i går. Den första utdebiteringen 1:50 pr medlem.

Ja, vore det nu en miljard, så kanske det blir en krona per man, konstaterade en bekymrad man i går kväll i Ugglas gränd3 i Karlskrona, medan den ene efter den andre av aspiranterna till det Springerska jättearvet anlände. Då hölls nämligen det beramade mötet för bildandet av en springersk intresseförening.

Men kanske är det en miljard fortsatte den bekymrade mannen monologen. 1909 var det 90 miljoner dollars och med ränta sedan dess . . .

Något mer än någon krona pr man såg det dock ut att bli, ty antalet personer, som i går kväll bildade föreningen, uppgick till något över 20. De flesta voro från östra Blekinge, men även ett par skåningar - från Åhus - hade infunnit sig. Och till dagens värd, f. underofficeren Jarl Pettersson, som även blev föreningens ordförande och kassör, hade brev inströmmat från när och fjärran från personer, som inte kunde komma men ändå ville ge sig tillkänna. Ty vem vill inte vara med och dela 100 miljoner. De flesta av breven voro ganska optimistiska. En aspirant hade redan vänt sig till en advokatfirma, som skulle bevaka vederbörandes intressen, och en annan inledde sitt brev med följande förhoppningsfulla citat:

Det kostar Gud ju ganska ringa den fattige att göra rik den rike till armod bringa en hög den låge göra lik etc

Bland de närvarande lade man märke till torparen Johan Karlsson i Stubbetorp, Lösen, tidigare 100 miljonerstorparen kallad. Han såg inte särskilt glad ut, men de var knappast för de många rivalernas skull.

- Jag har inte haft en lugn stund, sedan det blev bekant det där med miljonerna, säger han förtrytsamt.

- Första dan därefter fick jag sex tiggarbrev. Sedan har det kommit undan för undan, så nu har jag så många brev hemma nu, ska jag säga. Somliga är blygsamma, men somliga begär 5.000 kr., andra 10.000 och en har jag haft, som begärt 15.000.En del är hyggliga, andra fräcka, men jag börjar bli arg på det nu. Vad skall jag göra?

Springerska släktföreningen hade dock inget råd att ge.

Initiativtagaren till sammanträdet underofficer Jarl Pettersson öppnade förhandlingarna och hoppades att de närvarande skulle komma till tals med varandra, denna förhoppning visade sig gå i uppfyllelse. Hr Pettersson utsågs att leda dagens förhandlingar, varefter det formella beslutet om föreningens bildande fattades Till ordförande och kassör valdes f. underofficeren Jarl Pettersson och till sekreterare snickarmästare Emil Peterson. Föreningen fick namnet Springerska intresseföreningen.

Ordförande uttalade en välgångsönskan för föreningen och på hans uppmaning hurrade man fyra gånger för den.

Därefter tog ordföranden till orda och meddelade att han fått en massa brev, en del av värde men andra inte. Av ett framgick emellertid, att det tidigare omtalade släktregistret, som upprättats av kopparslagare Olsson i Lyckeby, tydligen nu befinner sig i Amerika hos en dotter till denne Olsson, Mrs Tea Carlsson, Brooklyn. Vidare omtalade han en del smått och gott beträffande den springerska arvshistorien, som inte tidigare varit synligt i pressen. Den förste Springer hade först rest över till England, där han gifte sig med en adelsdam vid namn Tottie. (att här föreligger en möjlighet till samband mellan springerska släkten och miss Mary Stidham, som aspirerar på miljonerna för den Stidhamska släktens räkning är inte otroligt). Först efter detta giftermål reste Springer till Delaware, där han skaffade sig stora landamären. Han dog som änkeman och barnlös, meddelade hr Pettersson. Amerikanska staten lär ha fått skriftligt löfte av honom att räntefritt arrendera hans förmögenhet under 100 år. Han skulle ha efterlämnat 100 miljoner dollars.

Hr Pettersson berättade därefter om det försök, som 1909 gjorts att få ut pengarna. Man hade haft ganska goda bevis, men den amerikanska staten hade sagt blankt nej. Någon hänvändelse till utrikesdepartementet gjorde arvingarna egendomligt nog inte, sade hr Pettersson, men det är det jag tycker, att vi bör göra först och främst.

Det tyckte även de andra närvarande. Föreningen beslöt att göra utrikesdepartementet vissa frågor; om någon kungörelse beträffande detta jättearv finns i departementet och om departementet tror, att intresseföreningen har några utsikter att få ut pengarna. En diskussion utspann sig, men det fanns ingen avvikande mening om lämpligheten av dessa åtgärder, man var allmänt överens om att inte utsätta sig för några utgifter, förrän man fått reda på, om det över huvud taget vore någon idé att aspirera på arvet.

Som en omedelbar följd av dessa åsikter inskränkte föreningen också den första utdebiteringen till 1:50 per medlem, vilket onekligen får sägas vara ganska lite för en förening med ett sådant mål. Denna utdebitering var dock endast avsedd att täcka de närmaste utgifterna.

Och så avslöt ordföranden sammanträdet, sedan han lovat att sammankalla föreningen igen när utrikesdepartementet svarat. Men alla gick inte för det, en hel del stannade kvar och talade om hägrande miljoner till ganska sent in på natten.

----------------------------------------------------------------------

Stockholm den 1 april 1937.

Till den Springerska släktföreningen, c/o Underofficeren Jarl Pettersson, Ugglas gränd 3, Karlskrona.

Åberopande Eder skrivelse den 23 sistlidna månad, vilken denna kommit departementet tillhanda, har jag äran att meddela att frågan rörande eventuellt arv efter Carl Christoffer Springer varit föremål för undersökning vid flera tidigare tillfällen, men att såsom närmare framgår av härjämte i avskrift närslutna skrivelse från general konsulatet i New York den 29 juli 1912 inte som helst belägg kan finnas för att i Sverige boende arvingar skulle vara berättigade till arvet lika lite som detta överhuvud taget skall existera. Utrikesdepartementet anser därför att, de uppgifter om förefintligheten av det s. k. "Springerska" arvet sakna grund. För Eder kännedom närslutes dessutom den i generalkonsulatets nyss nämnda skrivelse omtalade, av myndighetspersoner i Wilmington utgivna "Statement regarding the so called Springer Clain", och jag har äran anhålla att Ni efter att hava tagit del av densammas innehåll benäget vill ställa publikationen till utrikesdepartementet.

Enligt uppdrag

---