Eftersom andra grenar av Springersläktet har åstadkommit en så trevlig släktbok, borde väl den gren av släkten som utgår från Sally Springer-Karlsson, född i Stubbetorp, Lösen, också komma till tals!
Sally Maria, (som gift Johansson), var den yngsta i syskonskaran. Föräldrar var Karl och Maria Karlsson, och det var Karl som härstammade från Springersläkten, född i Bromåla, 1852.
Sally växte upp tilllsammans men en fosterbror Allan, eftersom de äldre syskonen tidigt måste lämna hemmet för att söka försörja sig. Hon hade en ganska fri och lycklig barndom, med lek ute i naturen, plockning av blommor och bär. Ganska säkert fick de hjälpa till i hemmet med förekommande göromål och att lyssna på och lyda sina föräldrar, som var goda och ärliga människor.
Släktnamnet valde hon själv att inte använda då hon började skolan, och kamraterna retades och ropade: "Sally springer, Sally springer"!
I skolan var hon duktig och trivdes bra, men skoltiden var inte lång på den tiden, vilket däremot skolvägen måste ha varit. Den långa skolvägen var mest som en gångstig genom skog och kohagar, och skodonen var inte alla gånger så bra, stövlar fanns ju inte. En sommar höll det på att gå riktigt illa! Hon trampade på en orm och blev svårt ormbiten i foten. Hela benet svullnade upp och blev svartblått, och hon kunde inte trampa på foten på hela den sommaren. Då var hon nog nära döden, men om det blev något läkarbesök vet vi inte. Det var nog mycket fattigt i hemmet. men där fanns också glädje, trivsamhet och god sammanhållning.
När hon började arbeta utom hemmet vet vi inte riktigt, men eftersom hennes mor hjälpte folk att väva, kanske även att spinna och sticka, samt ta upp potatis på höstarna, så är det väl troligt att hon fick hjälpa till med sådana arbeten. Då hon var yngst och de andra syskonen utflyttade, kanske föräldrarna behövde henne som hjälp hemma några år tills fadern dog 1915. Jag tror mig minnas att jag någon gång hört att det var på det sättet. Senare tog hon plats i s.k. bättre hem i Karlskrona. Bl.a. berättade hon om en fru som var engelska och enbart kunde tala engelska, vilket vållade vissa problem! Denna fru hade ett speciellt sätt att ropa på "Sääli", både i tid och otid!
Sedan blev det orostider, och hela den familjen reste en sommar till Broaryd, i det inre av Småland, för att vara säkrare än i Karlskrona om det blev krig, och "Sääli" fick följa med. Det var ett stort äventyr att åka tåget dit med barn och allt som familjen behövde där ute i skogen. Det var både jobbigt och stökigt enligt vad hon själv har berättat. Ja, berätta det kunde verkligen svärmor Sally! Det var som att läsa en hel bok, när hon kom i gång, hon kunde berätta om en heldel upptåg, som ungdomen hittade på när hon var ung, men allt kan nog inte berättas.
Särskilt minns jag att hon talade om hur ett gäng ungdomar hade som kvällsnöje att gå och titta på hur en gammal gumma som bodde ensam i sin stuga kädde av sig, (fast inte allt), och böjde knä vid sängkanten om kvällarna. Men då rann sinnet på den unga och vackra Sally, och de fick sig en utskällning efter noter! Hon krusade aldrig för någon, det var hennes stolthet. (Kanske ett Springerarv, så gott som något?)
Senare i livet fick hon plats på en trikåfabrik, och lärde sig att sy med stor skicklighet. Det märktes även på äldre dagar hur väl hon kunde sy! Därför var det till stor sorg och förtret, när synen började bli så dålig de sena åren i livet, och hon inte längre såg att träda på nålar, och glasögon inte hjälpte. Men hennes vackra virkade och sydda dukar finns kvar, här och där i släkten.
Efter tiden på syfabriken blev nästa plats som hushållerska i familjen Johan Andersson i Sibbamåla, där mor i huset hastigt hade dött i lunginflammation. Hon var där förlovad med äldste sonen, Karl, med vilken det blev bröllop och giftermål. Därefter började några år av kringflyttning, både till Berntorp, Torstäva och Nygården i Lyckeåborg.
Slutligen blev familjen bofast i Backebo, Kättilsmåla. Det var säkert arbetsamma och bekymmersamma år även där, på grund av dåliga tider och ont om förvärvsmöjligheter och en stor familj att försörja, fem barn och en fosterson. Men med sparsamhet, duglighet och uppfinningsrikedom led man i varje fall ingen nöd, vilket många andra i liknande omständigheter säkert gjorde. Man hade ju både höns, gris och ko, samt potatisland och grönsaker på stället, och hemmet var rent fint ochprydligt. Mor i huset var duktig på att baka och laga mat, och ved fanns i skogen!
När undertecknad kom in i familjen 1949, var svärmor Sally änka sedan något år, och vi bodde på övervåningen c:a 9 år, varför jag lärde känna henne väl, och vi fick lyssna till många berättelser och minnen.
Vi skall alltid minnas henne för hennes stora tålamod med våra barn när de var små, och den glädje hon alltid visade över dem.
Helfrid