Immanuel Nobel

Sonen visade i ungdomen föga håg för studier och sattes därför af fadern i lära hos en skomakare. Men i stället för att ögra skor sysselsatte han sig mest med att rita faryg, hvarför en vän öfvertalade fadern att låta sonen på försök, och såsom förberedelse för en möjligen bifvande skeppsbyggmästarebana göra en sjöresa till Medelhafvet. I Alexandria, dit hanåtföljt ett Gäflefartyg "Theteis", blev han händelvis känd af amiralen Ismael Gibraltar, som tog honom med sig på någrasjöresor.

Återkommen till hemmet efter fyra års bortavaro, anställdes han 1818 som skeppsbyggerielev hos konduktören Loell i Gäfle. Vid ett besök, som Carl JOhan s.å. gjorde i staden, väckte N. professorerna Fr. Bloms och P. Kruffts uppmärksamhet fören äreport, till hvilken han gjort ritning, och på deras uppmaning sökte han inträde vid konstakademien i Stockholm 1819. Här tillbragte han sedan tiden intill 1837, först som akademiens elev, sedermera som biträde åt Blom vid dennes byggnader samt slutligen som lärare i konstruktionslära och beskrifvande geometri vid Teknologiska institutet, nuvarande Tekniska högskolan.

Samtidigt sysselsatte han sig med kautschukfabrikation och uppfann bland annat ett slags lufttäta militärränslar af kautschuk, afsedda att vid krigsoperationer begagnas till en mängd delvis vidt skilda ändamål, men hvilken uppfinning ej kommit till praktisk användning. Det nämnda året öfverflyttade han till Ryssland, där ett af honom uppfunnet snabbskjutningsgevär och ännu mer hans uppfinning af undervattensminor (stationära stötminor) förskaffade honom storfursten Mikaels protektion. Genom ryska regeringens frikostighet kunde han 1842 anlägga en stor mekanisk verkstad i Petersburg, som en tidsysselsatte ända till tusen arbetare. När vid kejsar Nikolai död det beviljade anslaget och ännu mer regeringens beställningar upphörde, måste N. nedlägga sin rörelse och återkom 1859 till Sverige lika fattig, som han lämnade det tjugotvå år förut.

Nu vände han sin uppfinningsförmåga på framställande af ett nytt sprängmedel af mindre volym än krutet, men med större sprängkraft än detta, och fann slutligen ett sådant i den redan bekanta nitroglycerinen, hvars explosiva kraft han upptäckte, hvaraf den blef kallad sprängolja - benämningen "Nobels sprängolja" begagnas ofta i utlandet. Beredningen af detta flyande sprängämne var emmeltid förenat med stor fara. Detta fick N. till sin stora smärta erfara, då hans laboratorium d. 3 sept. 1864 sprang i luften och hans yngsta son, ingenjören Oskar Emil N., f. 1843, därvid omkom. Han fortsatte likaväl oförtrutet sina forskningar, som han utförde på en i Mälaren förankrad pråm. biträdd af sin son Alfred. Träffad 1865af ett slaganfall, som bröt hans fysiska krafter men icke betog honom förmågan att uttänka nya uppfinningar, afled han å Heleneborg d. 3 sept 1872, årsdagen af den förenämnda explosionen därstädes.

Gift 1827 med Carolina Andrietta Ahlsell.