FÖRFLYTTNINGEN AV FINSKA BÅTSMAN
|
| Norra Finlands bösseskyttekompani | 1634-1680 |
| Nylands båtsmanskompani | 1623-1680 |
| Södra Finlands båtsmanskompani | 1623-1809 |
| Ålands båtsmanskompani | 1623-1809 |
| Österbottens båtsmanskompani | 1634-1646 |
| Österbottens båtsmanskompani | 1675-1680 |
Varför flyttades flottan till Karlskrona?
Vid sjöslagen 1675-76 förlorade Sverige så många båtsmän att en del rotar tvingades sätta upp fem eller sex båtsmän under de här åren. Fördubblingen inräknad. Att Sverige förlorade så stort berodde på personalens dåliga utbildning (många båtsman hade aldrig varit till sjöss) och att flottan leddes av personer utan erfarenhet av sjöslag. Det var vid denna tid danskarna kallade de svenska båtsmännen för "Bondedraenge dyppede i vand".
Efter dessa svåra förluster i sjökriget mot Danmark började man inse att man måste få flottan i vattnet tidigare om vårarna, om man inte skulle förlora Skåne och de tyska besittningarna. Efter att ha först tittat på Kalmar och Karlshamn, bestämde man sig för Karlskrona, som då var en ö med namnet Trossö och bebodd av en dansksinnad bonde vid namn Vittus Andersen.
Förflyttningen
Förflyttningen av båtsmän började under 1680 och förtsatte åtminstone fram till 1682.
Den 2 okt. 1680 förlovades fördubblingsbåtsmännen ur tjänsten. Då återstod endast de ordinarie båtsmännen som då uppgick till 4790 st. (varav 3997 båtsmän och 793 bösseskyttar). Av dessa 4790 båtsmän förflyttades ca 2170 båtsmän till Blekinge och Södra Möre hd. Alltså omfattade förflyttningen ca 45% av hela båtsmansstyrkan.
De finska båtsmännen som förflyttades var ca 1000 st. av totalt ca 2170 st. De övriga kom ifrån Västernorrland, Hälsingland, Gästrikland och städer i Svealand och Götaland.
De finska båtsmännen ansågs vara pålitliga och trogna den Svenska kronan. Det nyerövrade Blekinge ansågs däremot vara opålitliga p.g.a. deras danskvänlighet (det fanns gerillagrupper i Blekinge som slogs mot svenskarna). Idag låter det konseigt att en finsktalande man ansågs vara mer svensk än en Bleking. Varför man förflyttade båtsmännen berodde också på att Blekinge hade en för liten befolkning för att själva sätta upp hel denna båtsmansstyrka.
Hans Wachemeister, som låg bakom grundläggandet av örlogsstaden Karlskrona, framhöll att de finska båtsmännen som kom roendes i sina lodjor, var ofta så utmattade vid framkomsten till Stockholm att en del dog kort tid efter framkomsten. De kom också fram till Stockholm väldigt sent. De var i så dålig kondition att de var tvungna att vila i veckor innan de var tjänsedugliga igen. Efter Karlskronas grundläggande ansåg Hans Wachtmeister att om de återgick till båtsmanshåll i Finland, skulle båtsmännen inte komma fram till Karlskrona förrän seglationssäsongen led mot sitt slut och det började bli dags för hemförlovning.
Vid förflyttningen rådde det brist på farkoster eftersom 1odjorna var öppna och olämpliga att ta med familjer och bohag i. I stället hyrde man farkoster. Båtsmännen fick också två månaders kost från sina resp. rotar. Meningen från början var att familjerna skulle följa med vid förflyttningen. I praktiken blev det inte så. Båtsmännen klagade att resan skett så hastigt att de inte hunnit kontakta sina hustrur.
Kartan över Sverige och Finland visar det område i Sverige dit båtsmännen förflyttades. Kartan visar också det område i Finland som de förflyttade båtsmännen kom ifrån, nämligen hela kustremsan från Gamlakarleby i norr till Björkö/Viborg i sydöst och städerna Brahestad och Uleåborg.
Hur blev det i Blekinge/Södramöre?
Tack vare de båda generralmönsterrullorna (1685 över Blekinge och 1686 över Södra Möre) går det att hitta finska båtsmän. I dessa rullor står avflyttningsorten angiven för båtsmännen. Avflyttningsorten är inte densamma som födelseorten, utan betyder att det är den plats där båtsmannen tjänstgjorde innan han förflyttades. Det var vanligt att man i Finland lejde båtsmän längre inåt landet att gå för roten mot en summa pengar. Därför kan man finna finskspråkiga båtsmän även i finlandssvenska församlingar.
Från Karlskrona spreds det avskräckande skildringar om förhållandena där och förstärkte motviljan att resa dit. Det var brist på kläder och skor. Maten var dålig och knapp. Fortfarande år 1685 hade de flesta båtsmännen ingen egen båtsmansstuga, utan var inhysta hos rotebonden som dessutom talade blekingska. Det var säkert språkproblemen mellan den finske båtsmannen och rotebönderna som gjorde att bönderna i Blekinge klagade över båtsmännen. Allt detta ledde till ständiga rymningar framförallt hos de finska båtsmännen men också hos de norrländska båtsmännen. Båtsmännen fick en daler silvermynt i månaden tills frågan om kost och logi var löst. Detta ledde till att många båtsmän fick arbete på Karlskrona Örlogsvarv och alla fästningsarbeten för att klara brödfödan.
Båtsmanshustrurna som blev kvar i Finland kunde inte gifta om sig. Följden av detta blev att de levde i stor fattigdom och elände. Många giftermål gjordes dock i tron at den ena parten var död. De flesta båtsmän som förflyttades var unga och ogifa. Många båtsmän lämnade familjen kvar hemma i Finland och återvände hem efter avslutad tjänst, vilket i normalfall var ca 10-15 år.
Av de norrländska båtsmännen hade 12% med sig hustrur och barn och Södra Finlands kompani hade 24% av båtsmännen med sig hustrur och barn. Ännu så sent som 1688 skickade landshövdingen i Viborgs län 19 hustrur och 20 barn till Karlskrona. I fyra norrländska socknar återvände så många båtsmän som 50% till sin hemort. Därför kan man anta att en stor del av de finska båtsmännen återvände hem efter avsluetad tjänst.
Om man hittar en person i mtl som plötsligt dyker upp under 1690-talet, kan det vara en båtsman som återvänt hem igen. Det finns naturligtvis också båtsmän som stannade kvar i Blekinge och Södra Möre. I Rödeby sn stannade ca 30% av båtsmännen kvar och fick barn födda i socknen. Bland de många ogifta båtsmännen var det många som gifte sig med blekingska kvinnor. Om det var så bland de finska båtsmännen vet jag inte idag, språket var ju ett stort hinder för att dessa giftermål skulle bli av.
Hur stor andel som återrvände resp. stannade kvar i Blekinge och Södra Möre? Det är vad jag hoppas kunna svara på i framtiden med min forskning. Dödligheten bland båtsmännen var stor även i fredstid, varför många båtsmän aldrig hann skaffa familj. Båtsmännen drunknade eller dog i sjukdomar som härjade ombord på skeppen. Många föll också ned från masterna och om de överlevde blev de ofta sängliggande resten av livet.
TABELL ÖVER FINSKA BÅTSMÄN SOM FÖRFLYTTADES
| Kompani | Ord.antal | funna | saknas |
| N. Finlands bösseskyttekompani | 200 | 91 | 109 |
| Nylands båtsmanskompani | 230 | 230 | 0 |
| S. Finlands båtsmanskompani | 250 | 235 | 15 |
| Ålands båtsmanskompani | 76 | 63 | 13 |
| Österbottens båtsmanskompani | 290 | 172 | 118 |
Förklaringar:
Ålands bm-komp. endast de fyra socknarna Korpo, Nagu, Rimito och Tövsala, som då tillhörde: Ålands kompani, förflyttades till Karlskrona
S. Finlands kompani = Åbo län N. Finlands kompani = Björneborgs län
Finska språket
Båtsmännen i Södra Finlands kompani, som var placerade i Södra Möre hd, vände sig 1683 till Kungl. Maj:t och krävde en finsktalande präst, eftersom de ingenting förstod av det som predikades i kyrkorna. År 1685 tillträdde den förste finske predikanten vid Karlskrona Amiralitetsförsamling och han hette Mikael Kareus. Det skulle bli sammanlagt fem finska predikanter i Karlskrona innan den femte och siste predikanten Johan Salméen dog år 1736. Alltså hade Karlskrona Amiralitetsförsamling finska predikanter mellan 1635-1736.
De finska predikanterna reste runt i bygderna fyra gånger om året. Mikael Kareus klagade hos Kungl. Maj:t över de långa resorna och undrade om man inte kunde föra samman de finska båtsmännen i en eller två socknar. Hans begäran var orimlig med tanke på att de finska båtsmännen redan översteg 90% av båtsmanstalet i minst åtta (ev 12) av de blekingska socknarna. Karues problem bestod i stället av två saker: att de finska båtsmännen i Blekinge var placerade i det som idag är Ronneby och Kar1shamns kommuner, en bit bort från hans stationsort Karlskrona. Det andra problemet var Södra Möre hd, där de finska båtsmännen var spridda i samtliga socknar inom häradet. Ingenting gjordes heller för att ändra på situationen.
De timmermän som Kronoby och Pedersöre skickade till örlogsvarvet i Kar1skrona, var däremot stationerade i Karlskrona stad. Timmermännen sändes till Karlskrona ända in på 1730-talet och sammanfaller i tiden med den siste finske predikanten Johan Salméen som dog år 1736. Predikanterna kunde däremot nå de finska båtsmännen när de arbetade vid varvet och vid byggandet av alla försvarsanläggningarna runt Karlskrona.
Ett sund mellan Kungsholms fort och ön Tjurkö kallas än idag för Finskan. Idag är Finskan en liten by med angöringsbrygga för större båtar. Att finska båtsmän var med vid byggandet av Kungsholms fort, på andra sidan sundet, är mycket troligt.
En man som heter Axel Hörlén har försökt koppla ihop blekingeknypplingen med den finska knypplingen på Karelska näset. Han anser att de finska båtsmännens hustrur förde över knypplingskonsten till Blekinge. Själv är jag mycket skeptisk till hans spekulationer. Han försöker koppla ihop framförallt östra Blekinge, som inte fick en enda båtsman från Nylands och Viborgs län, med de två socknarna Björkö och Kuolemajärvi. I förbigående nämner han att spetsarna i Viborgs län och Blekinge liknar de slaviska spetsarna. Här undrar jag om inte de slaviska spetsarna kommit till Blekinge via Karlskrona. Karlskrona var ju Sveriges andra största stad efter Stockholm år 1700. Att man då haft täta kontakter över Östersjön är mycket troligt. Viborg har ju av naturliga skäl haft kontakter med Ryssland i närområdet.
Båtsmansnamnen
Båtsmansnamnen som båtsmännen fick sig tilldelade av officerarna var ofta namn som t.ex. Säl och Gädda. Väldigt många namn var på svenska, mycket grovt räknat var det ung. 50-50 på förhållandet mellan svenska och finska namn. Om en båtsman hade ett svenskt båtsmansnamn kan det i alla fall vara en finsktalande båtsman. Det verkar vara så att de finlandssvenska områdena hade svenska båtsmansnamn och de finsktalande områdena hade finska båtsmansnamn. Detta är naturligtvis generellt sett, undantagen är väldigt många. Av det lilla jag har sett av finska by- och gårdsnamn, verkar det vara vanligt att man fick båtsmansnamn efter byn eller gården. I Sverige är båtsmansnamn efter byn mycket vanligt vid denna tidsperiod. Om båtsmannan kom ifrån denna by/gård eller om han bara gick båtsman för den roten, är svårt att veta.
Litteratur: Nils-Erik Villstrand. Från det avlägsna Finland till orter nära flottan. De finska båtsmanskompanierna flyttning på l600-talet. Kustbygd och Centralmakt 1560-1721. Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland, nr 546. 1987.
Kari Tarkiainen. Finnarnas historia i Sverige. Finska historiska Samfundet. Helsingfors, 1990.
Heikki Rantatupa. Timmermännen från Pedersöre och Kronoby på Karlskrona skeppsvarv. Studia Historica Jyväskylänsiä 30. 1984.
